Mount Rushmore 2010

Färden genom Black Hills var en intressant del av resan i sig. På Iron Mountain Road slingrar sig vägen genom skogen och växlar höjd efter terrängen. De spiralformade träbroarna ger kurvorna en lätt igenkännbar form.

Iron Mountain Road ingår i Peter Norbeck National Scenic Byway. Träbroarna och de slingrande tillfarterna gör det möjligt att hantera höjdskillnader i ett begränsat landskapsutrymme. Sedda bland träden har konstruktionerna en helt annan karaktär än en bred, rak landsväg.

Bakom de ovanliga formerna finns praktisk ingenjörskonst. Cecil Clyde Gideon tog fram ritningarna till spiralbroarna 1932 och samarbetade med senator Peter Norbeck om vägens sträckning. South Dakota State Historical Societys redogörelse beskriver både de svåra höjdskillnaderna och avsikten att ge broarna ett rustikt utseende.

För oss gjorde kurvorna och träkonstruktionerna färden minnesvärd redan innan vi nådde minnesmärket. Vi gjorde också ett kort stopp i Keystone och fortsatte sedan till Mount Rushmore.

Mount Rushmore var insvept i tät dimma när vi kom fram. Under promenaden längs Avenue of Flags blickade vi mot berget medan ansiktena gradvis framträdde ur diset.

George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln gick att känna igen mot den ljusa bakgrunden. Dimman mjukade upp skulpturens och den omgivande klippans konturer. I stället för att genast se en skarpt avtecknad bergssida såg vi de välbekanta dragen bli tydligare när sikten förändrades.

Den stämningen hör oskiljaktigt ihop med vårt minne av besöket. Presidenterna stod fortfarande i centrum, men vädret blev en lika viktig del av scenen. Vår utsikt över Mount Rushmore hörde till just den dagen i Black Hills.

Måtten hjälper till att förklara varför skulpturen är så slående även när den delvis döljs. Presidenternas huvuden är ungefär 60 fot, eller 18 meter, höga, även om de enskilda måtten varierar.

Så blev de fyra presidenterna ett minnesmärke i berget

Skulpturen höggs ut mellan 1927 och 1941. Skulptören Gutzon Borglum ledde projektet, och hans son Lincoln Borglum övervakade de sista borrningarna efter faderns död 1941. National Park Services tidslinje redovisar arbetets etapper och de separata invigningarna av gestalterna.

Borglum valde presidenterna för att representera en särskild berättelse om USA:s historia. I hans avsedda symbolik står Washington för nationens födelse, Jefferson för dess tillväxt, Theodore Roosevelt för dess utveckling och Lincoln för dess bevarande.

Att känna till den avsikten ger ansiktenas placering mer innebörd. Det tydliggör också att berget visar en konstnärs urval av personer och händelser, utformat som ett offentligt monument.

Black Hills längre historia

Platsen har en betydligt längre kulturhistoria. Black Hills har andlig och kulturell betydelse för lakotafolket och andra ursprungsfolk.

Genom Fort Laramie-fördraget 1868 ingick Black Hills i Great Sioux Reservation. Guldfynd ledde till att guldletare trängde in, och USA beslagtog området 1877, vilket förklaras i National Archives redogörelse för fördraget.

Den här historien hör hemma vid sidan av berättelsen om skulpturen. Presidenterna är ett lager i landskapets betydelse; ursprungsfolkens band till Black Hills fanns långt före minnesmärket och fortsätter bortom det.

Nästa minnesmärke vi besökte gav ett annat perspektiv på ett berg under omvandling. Vid Crazy Horse Memorial syntes tydligt att skulpturen fortfarande var under arbete. Inne i besökscentret visade en skalenlig modell den tänkta färdiga kompositionen.

Modellen hjälpte oss att förstå berget utanför. Den förenade den planerade gestalten och hästen i en form som gick att överblicka på en gång, medan den verkliga klippan visade hur mycket som återstod. Jämförelsen mellan de två vyerna var besökets mest upplysande del.

Projektet hedrar lakotaledaren Crazy Horse. Ursprunget ligger i Henry Standing Bears inbjudan till skulptören Korczak Ziolkowski 1939. Arbetet på berget började 1948, och Crazy Horses ansikte färdigställdes och invigdes 1998. Dessa milstolpar dokumenteras i minnesmärkets historiska tidslinje.

År 2010 reste sig det färdiga ansiktet ovanför en större komposition som fortfarande var ofullbordad.

Crazy Horse utformades som ett privatfinansierat projekt. Stiftelsen beskriver entréavgifter och privata donationer som sina finansieringskällor. Det arbetssättet hör till projektets historia, tillsammans med det långvariga arbetet på berget.

Vi tittade också på utställda målningar och drömfångare. De mindre föremålen gav inomhusbesöket ett annat fokus än den monumentala skalan utanför. Berget, modellen och utställningarna erbjöd var och en något särskilt att studera.

Tillbaka på bussen blev vädret huvudnumret. Regn täckte vindrutan när vi fortsatte genom bergen. Sedan övergick det i snö, och det blev betydligt svårare att urskilja utsikten utanför.

Det här var en vårresa, men snöfallet var så kraftigt att landskapet förvandlades till en nästan sammanhängande vit vy. Bergen och omgivningarna kring vägen, som vanligtvis ger resan en känsla av avstånd, doldes. På den sträckan formades det vi kunde se av vädret alldeles runt bussen.

Kontrasten mot besöket vid minnesmärket var slående. Vid Mount Rushmore hade dimman delvis dolt ett enskilt resmål. Här påverkade snön hela utsikten från fordonet i rörelse.

Senare klarnade vädret, och det vidare landskapet blev synligt igen när vår resa genom Wyoming fortsatte. Följden av regn, snö och förbättrad sikt blev ett av våra starkaste minnen från vägen.

Vårt övernattningsstopp i Wyoming började med ett enkelt motellrum: en säng, ett litet bord och någonstans att vila efter en lång dag på vägen. Rummet gav knappt någon antydan om vad vi skulle hitta i lobbyn.

Där var interiören fylld av uppstoppade djur. En grupp lejon, en noshörning, en antilop och en struts fick utrymmet att mer likna en utställning än en vanlig reception.

Djuren var arrangerade som scener, och de större exemplaren dominerade rummet. Deras storlek och variation gjorde kontrasten mot vårt enkla boende särskilt tydlig. Vi hade kommit för att övernatta och stod plötsligt och betraktade en omfattande samling.

Det var en av resans mindre förutsägbara delar. De berömda monumenten var de självklara landmärkena, men den här ovanliga interiören gav vårt Wyomingstopp en egen karaktär. Den tillförde också helt andra bilder till vägarna, bergen och minnesmärkena i vår film.

Vår fortsatta färd tog oss genom Shoshone Canyon, där branta klippväggar omslöt vägen och floden. Tunnlarna som huggits in i bergssidan gjorde det nära sambandet mellan vägens sträckning och terrängen särskilt tydligt.

Väster om Cody följer vägen Shoshone River mellan bergen Rattlesnake och Cedar. Wyomings transportmyndighets beskrivning av den natursköna vägen placerar kanjonen, Buffalo Bill Dam och vattenreservoaren längs den här västliga korridoren.

När vi åkte genom tunnlarna såg vi utsikten smalna av och öppna sig igen. Klippan låg tätt intill vägen, och floden drog en linje genom kanjonen. Det här var en av sträckorna där resandet mellan målen stod för en stor del av naturupplevelsen.

Sedan förde vägen oss fram till utsikten över dammen och den betydligt bredare vattenreservoaren, och landskapets karaktär förändrades igen.

Buffalo Bill Dam tillförde resan ett stort ingenjörsverk. Vi såg dammen och vattenreservoaren som den skapat, med vatten som bredde ut sig i ett landskap omgivet av berg.

Valvdammen av betong stod färdig 1910, ett århundrade före vårt besök. Med sin ursprungliga höjd på 325 fot var den världens högsta damm när den färdigställdes. Dess främsta syfte var att lagra bevattningsvatten och därmed stödja jordbruket i den omgivande regionen. National Park Services historik över dammen förklarar den tidiga funktionen.

Den hette ursprungligen Shoshone Dam men fick namnet Buffalo Bill 1946 för att hedra William F. Cody. Konstruktionen hade också höjts med 25 fot vid en senare utbyggnad före vår resa, så dammen vi såg var högre än den ursprungliga anläggningen från 1910.

Vattenreservoaren gav utsikten en annan skala än den trånga kanjonen. Vatten upptog en stor del av landskapet och vägen fortsatte längs det. Att förstå varför reservoaren fanns där gav landskapet ytterligare en dimension: den hade en praktisk funktion i en region präglad av behovet att hantera vatten.

Den sista sträckan av den här resetappen följde Wapiti Valley, med Absarokabergens snöklädda toppar i fjärran. Vägen, floden och bergen bildade ramen när vi fortsatte mot Yellowstones östra entré.

Den här korridoren följer Shoshone Rivers norra gren, North Fork. Buffalo Bill Cody Scenic Byway går genom dalen mot parken och gör själva infarten till en del av upplevelsen av att resa genom nordvästra Wyoming.

För oss blev de snöklädda topparna och floden ett passande sista landskap för den här etappen. Vädret hade skiftat flera gånger under resan, och nu syntes snön på de avlägsna bergen i stället för att fylla utsikten precis utanför bussen.

Mount Rushmore i dimma är den främsta bilden från vårt besök i Black Hills. Avenue of Flags ledde mot ett monument vars välbekanta ansikten gradvis blev synliga och gav oss en utsikt som formades lika mycket av vädret som av skulpturen.

Andra ögonblick var lika utmärkande för resan: att jämföra modellen av Crazy Horse med det ofullbordade berget, att från bussen se regnet övergå i snö och att hitta en ovanlig samling djur i en motellobby.

Vägen genom Wyoming knöt samman upplevelserna med ett större landskap. Shoshone Canyon, Buffalo Bill Reservoir och Wapiti Valley gjorde själva resandet minnesvärt och förde den här delen av vår resa 2010 vidare mot Yellowstone.

Foto och film: Eget material från vår resa våren 2010 genom Black Hills och Wyoming — Let’s Visit by Radon.