Chicago 2010

Chicagos centrum fick oss att uppmärksamma rummet mellan byggnaderna lika mycket som byggnaderna själva. En lång gata kunde rama in ett höghus som en tavla, medan en korsning eller bro plötsligt öppnade en vidare vy. Att titta rakt fram och att titta upp gav helt olika intryck av samma plats.

LaSalle Street var ett av de tydligaste exemplen. I slutet av dess långa korridor står Chicago Board of Trade, vars trappstegsformade silhuett ger gatan en tydlig blickpunkt. De omgivande husen sluter sig kring vägen fram och leder ögat mot det centrala tornet.

Chicago Board of Trade är ett viktigt landmärke inom art déco, färdigställt 1930 och ritat av Holabird & Root. Dess vertikala linjer och indragna våningspartier passar särskilt bra i vyn längs LaSalle. Sett från trottoaren blir hela gatan en del av kompositionen.

Chicago Theatre gav oss ett annat slags landmärke. Dess lodräta skylt reser sig över State Street, med stadens namn längs byggnaden. Bland alla höghus och kontorsfasader är skylten omedelbart igenkännlig.

Teatern öppnade 1921. Även utifrån visar entrén och skyltarna ett annat kapitel i stadslivet: Chicago som en plats för nöjen såväl som affärer.

Vid floden förändrar Marina City återigen stadssilhuettens form. De två runda tornen har rader av böjda balkonger som ger en särpräglad, nästan vågkantad kontur. Upprepningen är slående, särskilt mot de raka kanterna hos grannbyggnaderna.

Arkitekten Bertrand Goldberg utformade Marina City som en plats att bo och arbeta mitt i staden, med lägenheter, parkering och andra funktioner. Komplexet byggdes under 1960-talet och låter blandningen synas i formen.

I Millennium Park hittade vi ett annat sätt att se byggnaderna omkring oss. Cloud Gate, oftast kallad the Bean, samlar stadssilhuetten, himlen och människorna runtom i en enda polerad yta. Välbekanta raka linjer blir kurvor och staden tycks omsluta skulpturen.

Anish Kapoors skulptur i rostfritt stål skapades för Millennium Park. Den rundade formen och den konkava undersidan ger speglingarna deras ovanliga geometri. Ytan ser nästan flytande ut, trots att föremålet är fast och stilla.

Det som gör den så fängslande är hur mycket vyn beror på var man står. Från en vinkel dominerar byggnaderna. Från en annan upptar människor och himmel mer av speglingen. Skulpturens kontur förblir enkel medan allt på ytan förändras.

Att se människor speglade bredvid byggnaderna gav stadssilhuetten en mer mänsklig skala.

Det är också ett motiv som förtjänar mer än ett fotografi: en vid bild visar dess plats i parken, medan en närmare vy avslöjar förvrängningarna i stålet.

Crown Fountain gav vårt besök i Millennium Park ännu en form av offentlig konst. Här flyttas uppmärksamheten från en speglad stadssilhuett till ansikten av Chicagobor på två torn av glasblock.

Fontänen skapades av Jaume Plensa 2004 och använder LED-skärmar och vatten för att knyta porträtten till rummet mellan tornen. När vatten kommer ut i munhöjd blir ansiktet en del av själva fontänen. Konstnären gav den gamla idén om vattensprutande figurer en samtida form.

Det finns något underbart direkt i att använda vanliga ansikten i den här skalan. Ett leende eller en förändring i uttrycket blir huvudhändelsen, omgivet av stadskärnans hårda ytor och stora konstruktioner.

Grant Park gav besöket mer andrum. Rummet omkring Buckingham Fountain gjorde det möjligt att se vattnet, skulpturerna och staden runtom tillsammans.

Fontänen har en helt annan karaktär än Crown Fountain. Dess bassänger i nivåer och bronsdetaljer ingår i en mer formell komposition, med vatten som stiger i mitten. Den vida omgivningen spelar roll: fontänen står i ett öppet landskap i stället för att klämmas in mellan byggnader.

Buckingham Fountain invigdes 1927 och var en gåva från Kate Buckingham till minne av hennes bror Clarence. Utformningen föreställer Michigansjön, med fyra grupper av sjöhästar i brons som symboliserar de fyra delstater som gränsar till sjön.

Den kopplingen ger utsmyckningen en begriplig betydelse. Sjön är en del av Chicagos inramning under hela besöket och framträder här i skulptural form. Att se fontänen i parken hjälper till att knyta det formella stadslandskapet till den mycket större vattenytan i närheten.

Längs Michigan Avenue var några av de mest igenkännliga sevärdheterna detaljer i gatunivå. Utanför Art Institute of Chicago står bronslejon på var sida om ingången, kraftfulla figurer med stark närvaro mot museets fasad.

Lejonen skapades av Edward Kemeys och sattes upp 1894. Skulpturerna gör entrén till ett landmärke i sig.

På andra ställen längs avenyn och nära floden erbjöd arkitekturen ett mycket bredare urval av former. Wrigley Buildings ljusa fasad och klocktorn var särskilt lätta att urskilja. Wrigley Building är klätt i glaserad terrakotta och byggdes i början av 1920-talet, vilket ger ytorna en annan karaktär än glastornen runtom.

Trump Tower lade till ännu en hög glasfasad vid floden. Längre norrut utmärkte sig John Hancock Center med mörka diagonaler över utsidan. De enorma X-formerna gör konstruktionen ovanligt lätt att känna igen, även i en vid vy över stadssilhuetten.

Hancocks X-stag ingår i dess bärande system, utvecklat genom arkitekten Bruce Grahams och ingenjören Fazlur Khans arbete. De synliga diagonalerna hjälper tornet att stå emot sidokrafter, däribland vind.

Floden gav oss några av de tydligaste vyerna över centrums förhållande till vattnet. När man korsar en bro öppnas en lång siktlinje mellan byggnaderna, med floden i förgrunden. Torn som verkar tätt sammanpackade från en närliggande trottoar blir lättare att skilja åt.

Broarna är en del av den bilden. Chicagos klaffbroar fungerar med en motviktsbalanserad lyftmekanism: körbanans klaffar vrids uppåt, balanserade av tunga motvikter, så att lämplig båttrafik kan passera. Tekniken fyller ett vardagligt syfte och tillför samtidigt ett särskilt rörligt inslag i flodlandskapet.

Här finns också en längre ingenjörshistoria. När Chicago Sanitary and Ship Canal öppnades 1900 vändes Chicago Rivers flöde, vilket hjälpte till att leda avloppsvatten bort från Michigansjön, stadens dricksvattenkälla.

De detaljerna gjorde floden intressantare än ett mellanrum i stadssilhuetten. Den är en arbetande del av Chicago, formad av transportbehoven och staden omkring den. Under vår promenad gav den också ett välkommet perspektivbyte och en tydlig linje genom det täta centrumet.

Besöket på Skydeck Chicago, på Willis Towers 103:e våning, gav oss den vidaste utsikten över staden. Gatorna och höghusen som dominerar vyn från trottoaren blev delar av ett mycket större mönster.

I gatunivå kan en närliggande byggnad fylla nästan hela synfältet. Ovanifrån blir dess läge tydligare: hur den förhåller sig till kvarteren runtom, floden och sjökanten. Chicagos skala är lättare att förstå när de delarna syns tillsammans.

Tornet hade redan varit ett landmärke i Chicago i flera årtionden. Det färdigställdes 1973 och var världens högsta byggnad när det öppnade. Namnet ändrades från Sears Tower till Willis Tower 2009, strax före vårt besök.

För oss låg värdet i att åka upp i just perspektivbytet. Enskilda landmärken blev orienteringspunkter i staden, medan gatorna bildade ett mönster som sträckte sig långt utanför centrum. Michigansjön gav panoramat dess breda, öppna kant.

The Ledge och blicken rakt ned

The Ledge ger Skydeck en annan sorts utsikt. Glasbalkongerna skjuter ut från byggnaden och låter besökarna se genom golvet ned mot gatorna.

The Ledge öppnade för allmänheten i juli 2009 och fanns alltså redan under vårt besök 2010. Balkongerna ligger omkring 1 353 fot, ungefär 412 meter, över gatan. Att se ut över staden och att se rakt ned på den ger mycket olika upplevelser av höjd.

Michigansjön ger Chicagos centrum en påfallande öppen kant. Nära höghusen dras blicken uppåt; vid sjön kan den röra sig mot en mycket vidare horisont. Den förändringen bidrar till stadens särpräglade läge.

Navy Pier framträder som ett landmärke som skjuter ut i vattnet, ännu en orienteringspunkt i den vida vyn. Sjön själv bestämmer skalan och sträcker sig långt bortom byggnaderna och strandlinjen.

Kvällsljuset ger platsen en mjukare karaktär. Det framhäver byggnadernas konturer och förändrar vattnets utseende, så att sjöstranden ger vår Chicagoberättelse ett lugnare slut.

Det starkaste med vårt besök i Chicago var alla olika sätt vi såg staden på. LaSalle Street ramade in ett torn i slutet av en korridor. Cloud Gate böjde stadssilhuetten till en spegling. Crown Fountain förde ansikten till förgrunden. Skydeck visade det större mönstret ovanför gatorna.

Våra fotografier och vår film för samman de vyerna. De enskilda landmärkena är minnesvärda, men det är förhållandet mellan dem som ger besöket dess form: arkitektur vid vatten, offentlig konst i staden och en öppen sjö bortom höghusen.

Foto och video: Eget material från vårt besök i Chicago 2010 — Let’s Visit by Radon.